Hem från medeltidskväll

Gah, underbart. Tänk att få uppleva en medeltidsafton, i Stockholm. Sitter här å e lyckligt eldröksdoftande och nyss hemkommen.

Fick till och med vegetariska korvar att steka på elden. Klart bästa kvällen på mycket länge.

Förresten

Förresten, det är en sorgens dag. Jag fick nyss insikt om vad östlöpe va fö skit.. Här har man vart vegetarian i närmare 7 år, å så visare sig att man käkat nermald KOmage i ostarna. Nämen lägg av. Måste man pressa in kött i precis jävla allting. Löpe går ju å producera vegetabiliskt, men så slaffsar dom ändå in kalvmagar till tusen i skiten. Och ost finns ju i många grejjor, pizza, tortelloni, tacos phu phu phu Segt som fan. Så nu sitter jag och äter kartoffel för fulla muggar i ren protest. jävla skit

Förresten, idag träffade jag en kamrat som hajjade till när han såg mig och sa:
"Shit, va ljust hår och skägg du har idag. Ser ut som om du tvättat dig." Det var någon timme efter att jag duschat och jag kände plötsligt att jag måste duscha oftare.

Förresten, den goaste telefonförsäljaren ringde mig från Fortum i förmiddags och sa med vänlig röst:
"Du har tidigare varit kund hos oss men valt att byta elleverantör, men nu vill vi ha tillbaks dig som kund och frågar då: Varför bytte du elbolag." Haha, vilket grymt lågt försök att få mina ömma skuldkänslor att värka.
Jag svarade att jag bytt till Natur och kultur för deras 100% förnyelsebar energi, samt satsning på bokförlag.
Då var det något i Fortumkvinnan som dog och hon sa tyst "Mhm, så miljö är viktigt för dig? Då är det nog bäst att du stannar kvar hos Natur och kultur." Sen la hon på.

Snacka om att sänka sin egen miljöpolicy till botten av marianergraven.

Fullt med energi på aspuddsbadet.

Hoppsan, länge sen jag skrev något, har haft fullt upp.

Svårt att försöka vara aktivist, kombinerat med ett heltidsjobb och dessutom försöka upprätthålla någon form av social kontakt med omgivningen.

Att dessutom försöka ägna sig åt mer konstnärlig verksamhet som att skriva, spela in låtar eller annat estetiskt är en fin jonglering med tillvaron.

Men allt handlar naturligtvis bara om prioriteringar. Där borde jag naturligtvis prioritera bloggen framför allt...

På västfronten inget nytt, men på lokal nivå skådar vi omstörtande smahällsförvandlingar.

Den första, trista, nyheten är att Liljeholmsockupanterna stormades förra veckan. Efter 6 veckor i lokalerna, och fler roliga aktiviteter än många ungdomsgårdar lyckas med på ett år, tog det slut med en polisinsats på morgonen. Nu står åter lokalerna tomma och tysta. Vem tjänar på lokalernas tysta mörker, framför ungdomars kreativitet?

Nåja, en god nyhet är att aspuddsbadets ockupation frodas. Det hålls koncerter, skatebord åkning i tomma bassängen, spökbollsturnering, caféverksamhet, barnmatinékvällar, biovisningar, galleri mm mm mm.

Det är ett enormt engagemang, och det har blivit så mysigt i badet att man storknar.

Väl värt ett besök om ni har vägarna förbi.



Kalender till aspuddsbadet:

Tisd 13/10 KL 20:00: FILM: Enigma.
2001, Michael Apted. 2h.

Tors 15/10 kl. 19:00: Spökboll

Fre 16/10 KL19.30: Harry Florett (expressiv pop)

Lör 17/10 KL14:00: Matinéfilm: Spirited away,
Hayao Miyazaki. 2003, 2h 5 min.

Lör 17/10 KL19.30: Sonic Farm (punk)

Sön 18/10 KL15:00: Söndagsdokumentär: ”Jag bor på Hägerstensvägen och påsamma sida ligger ett system”
Rainer Hartleb, 1970, 40min.

Sön 18/10 KL16:00: Öppet stormöte

Sön 18/10 12-22: DATASPELSLAN

Tisd 20/10 KL 20:00: Film: S O P O R
barn ockuperar slottet. 1981, TageDanielsson, 1h 40min.

Tors 22/10 kl. 19:00: Spökboll

Fre 23/10 kl 19.30: Nya löpande bandet / Röda tuppens trio (Neoprogg)

Lör 24/10 kl 14:00: Matinéfilm: Drutten & Jena.

Lör 24/10 kl. 18:000: Jan Hammarlund / Håkan Steijen (Visor) 20:00: Siena Root (Hårdrock)

Sön 25/10 kl 15:00: Söndagsdokumentär; Ryssviken
av Åse Fougner.

Sön 25/10 KL16:00: Öppet stormöte

Tisd 27/10 KL 20:00: Film: Stinsen brinner
av Anders Eriksson, ClaesEriksson. 1991. 1h 44min.

Tors 29/10 kl. 19:00: Spökboll eller innebandy?

Fre 30/10 KL19.30: Sona vivaz (LATINOFUNK )

Lör 31/10 KL 14:00: Matinéfilm: Magister Flykt
Peter Cohen, 1984,

Lör 31/10 KL19.30: Abel och vänner (Afrocalypso)

Sön 1/11 KL 15:00: Söndagsdokumentär:
Filmen om Lennart och Macken av JanVolny.

Sön 1/11 KL16:00: Öppet stormöte

Tisd 3/11 KL 20:00: Film: Claes Lejonhufvud visar sina nollbudgetfilmer.1h 30min.

Tors 5/11 kl. 19:00: Spökboll eller innebandy?

Fre 6/11 KL 19.30: Jazzpudden (lokal bossa blues)

Lör 7/11 KL 14:00: Matinéfilm: Tale of Tales av Yuri Norstein. 1979, 29min, och Igelkotten I dimman. 1975, 10min.

Lör 7/11 kl. 20.00: Johan Johansson (punkpop)

Sön 8/11 KL 14:30: Söndagsdokumentär: Life In The Fast Lane, Neil Goodwin,1995, 1h 30 min.

Sön 8/11 KL16:00: Öppet stormöte

Tisd 10/11 KL 20:00: Film: Det stora blå
Luc Besson, 1988, 2h 12 min.

Tors 12/11 kl. 19:00: Spökboll eller innebandy?

Fre 13/11 kl 19.30: Felix Unsöld Duo (jazz)

Lör 14/11 KL 14:00: Matinéfilm: Fablernas värld

Lör 14/11 kl 17: 00: Bokdebut: Vem vinner Synnöve? av Kristin H Silvennoinen - en ungdomsroman om lojalitet, hästar och kärlek

Lör 14/11 kl 19:.30: Luna Vermont (träsk lounge)

Sön 15/11 KL 15:00: Söndagsdokumentär: Filmen om Cyklopen.

Sön 15/11 KL16:00: Öppet stormöte

Tisd 17/11 KL 20:00: Film: Pansarkryssaren Potemkin
Sergei M Eisenstein,1925, 1h 15min.

Lör 21/11 kl. 14-22: BADHUSFESTIVAL!
(Spikade:

14:00 Kjell Johansson läser högt om Aspuddsbadet
Sara Rumar o Henke Ekberg från URGA

21:00 Disco för alla “tribute to Chic”)

Titouan: en novell

Titouan hade under en längre tid varit tillsammans med en kvinna.
Närmare bestämt i 5 år. ”En jävla lång tid” som han själv brukade säga.
Det kunde liknas vid en klassisk kärleksrelation mellan en man och en kvinna, och säkerligen upplevde de samma förtjusning över att upptäcka varandras kroppar och sinnen liksom många andra par hade upptäckt varandra många gånger före dom och många gånger efter. Trots det kunde de två njuta av sin relation som vore de först i världen att känna kärleken.

Ändå bröt de upp. Efter 5 år. ”Efter en jävla lång tid” som Titouan själv brukade säga.
Första halvåret gick bra för båda. De sörjde det som varit, men blickade framåt.
Efter en sex eller sju månader började Titouans forna kärlek träffa andra män, och det kunde ha förväntats av Titouan att även han skulle börja söka sig en ny kvinna. Men icke.
Månaderna gick och Titouan kom till en insikt lika förödande som radikal: Han trivdes finfint utan kvinna. Utan någon alls faktiskt. Han trivdes. Ensam.


En dag beslöt han sig dock för att göra en investering för framtiden. Som en garant att falla tillbaks på, om ensamheten skulle svika. Han började träna.
Han tränade magen, benen, armarna, händerna, ryggen, konditionen, brösten. Och magen.
Ungefär fem gånger i veckan tränade han koncentrerat en timme.
Kanske skulle han kunna förmå sig att träna ytterligare, men han kände sig bekväm med tempot, och han hade ju även annat att göra. Inte för att de ting han presterade i sin ensamhet hade något särskilt världsligt värde, rent kapitalmässigt. Men det tillförde honom glädje och tillfredsställelse. Och nu fyllde han även tiden med att träna sin kropp. För damernas skull. Själv var han nöjd med hur han såg ut och behövde inga muskler för att känna välbefinnande. Men muskler var det andra som krävde, det visste han.

En dag, en dag som viken annan, lade han sig som vanligt på golvet för att göra sina övningar för magmusklerna. Många repetitioner var han tvungen att göra innan han, svettig och plöffsigt stönande, sjönk ihop i smärtande glädje över träningens utplånande resultat.
Men den här dagen hann han som sagt bara lägga sig på golvet innan han gjorde en ytterst obehaglig upptäckt. Under hans lilla röda skrivbord som stod placerat vid fönstret hade någon klottrat med svart kol på bordskivans undersida. Titouan såg detta då han vid utsträckt läge låg med huvudet nästan helt under bordet, detta eftersom hans lägenhet var väldigt liten till ytan och det inte gick att placera sig utsträckt i någon annan position än just denna som tvingade hans huvud under bordet.
Med rynkad panna grymtade han och svor för sig själv. Det var ett helt nytt bord han inköpt till lägenheten. Och nu detta! Han försökte dra sig till minnes i vilken av stadens möbelboutiquer han inhandlat bordet, men gav suckandes upp. Han mindes helt enkelt inte.
I sin träningsbok från marknaden hade han läst att träningen är beroende av att vilan mellan de olika träningsmomenten konsekvent hölls kort, varvid han släppte tankarna på klottret för stunden och slutförde träningen. Efter en uppfriskande dusch och ett varmt glas te beslöt han för att skrubba bort det svarta kolet från bordsskivans undersida.
Efter en halvtimmes noggrant gnuggande med den skrovliga delen av tvättsvampen var bordet nästan helt rent från kol, och han kände sig nöjd.
Nästan lite begeistrad över resultatet gick han genast ut till speceriaffären och inhandlade jordgubbssylt, en personlig favorit som kunde ätas direkt ur glasburken med sked.
Som firade han en stor triumf.


Dagen efter var det åter träningsdag, för, som jag tidigare nämnt, Titouan tränade fem gånger i veckan. En ansenlig mängd träningstillfällen i jämförelse med andra män i samma ålder och civilsituation. Ryggen, armarna, händerna, benen, konditionen. Allt lade han bakom sig i en rasande fart. Med en barnslig förtjusning lade han sig så på golvet och sträckte ut sig för att även bearbeta magmusklerna. Han stelnade till, sen med ett kvävt tjut tvingade han sig upp rak i ryggen och med vänster hand över munnen. Han lutade sig åter, sakta, ner till golvet så huvudet föll in under bordsskivan och han blev åter tvungen att med all kraft mota tillbaks sitt skrik. Bordskivan var klottrad av kol, och den här gången om möjligt ännu värre än tidigare.
Hur kunde det ha skett? Ingen hade besökt honom sen gårdagen, och han hade knappt varit utanför lägenheten. Det hela gjorde honom väldigt illa till mods och han fick med ens huvudvärk, en ärftlig form av migrän som uppkom vid stressade situationer och som också plågat fler i hans släkt många led bakåt. Kanske främst hans far.

Hade han med en skicklig tjyv att göra, en med svart humor? Men det stämde inte. Ingenting saknades i lägenheten, något som var lätt att avstämma då lägenheten inte var större än att han därifrån golvet hade uppsikt över den i sin helhet.
Kunde det vara en vän som ville spela honom ett spratt?
Men det verkade inte heller troligt. Titouan hade inte många vänner, och ingen av dom ägde varken nyckel eller kunskapen att hantera dyrk. Och till vilken nytta skulle de göra sig besväret? De visste väl hans oförmåga att uppskatta liknande upptåg, och han hade på senaste tiden inte heller bekymrat sig över att upprätthålla någon form av kontakt med vännerna.
Kunde det då vara huset själv som hade liv? Eller en vålnad? Eller ondskefulla andar som hemsökte hans nattliga tillvaro?
Han rös till där han låg på golvet, men avfärdade snabbt sin obefogade rädsla för mysticistiska förklaringar. Han var en logikens man och tolkade sin omvärld genom förnuftets klara synglas. Dessutom var det ytterst opassande att en man som lämnat ungdomen ägnade sig åt barnslig spöktro. Det tillät han sig inte.


Han studerade kolteckningarna noggrant, och upptäckte att de var långt ifrån slumpmässigt frambringade streck och kurvor. De tycktes föreställande, men ofullständiga.
Under några minuter försökte han tyda vad teckningen var ämnad att föreställa, men gav snart upp och ägnade sin tid till att istället resonera kring om hur han skulle gå vidare med problemet. För ett problem var det! Det kunde man på inga sätt ta ifrån honom.
Utan lösning, ett problem. Så enkelt.
Och ett problem skulle det fortsätta vara tills han klarade upp de bakomliggande orsakerna till kolteckningen.
Han beslöt sig för att återigen tvätta bordsskivan ren från kol, och sedan lägga sig på vakt i sängen med hela lägenheten, både fönster och dörr, tydligt överskådliga.
I flera timmar satt han spänd och lyssnade på husets knäppar och grannarnas dörrar och stolar och sängar. Men ingenting tycktes vara riktat mot honom, och än mindre mot hans röda skrivbord. Natten började nästan gå över till morgon och grannarnas ljud hade dött ut. Kvar var hans andning, och huset knäppar i vindslagna fönster och nedkylda väggar.
När fåglarna började sjunga trots vindens kyla utanför fönstret hade han somnat och när höstsolen, som inte längre värmde, både stigit, stått, och sjunkit på himlen utanför vaknade han och förbannade sin svaga karaktär som tillåtit honom att så nesligt och blint ge sig för kroppsliga kapriser såsom sömn. Med plötslig kraft kastade han sig fram mot och under bordet, och skrek.
Ja. Han skrek. Hans tränade disciplin över sin kropp och sitt psyke brast och slungade ett skrik ur hans strupe utan en tillstymmelse till ens ett försök att kväva skriket.

Bordets undersida var åter nerklottrat av en kolteckning. Men denna gången var det en fullbordad teckning.
Och den föreställda honom själv, i en gräslig karikatyr.

Småland

Jag har ätit:

Flera liter risgrynsgröt.
Te med eukalyptus honung.
Surdeg, knäcke, fras, roste, sirap, fullkorn och limpebröd.
Fikonbollar.
Sötost.
Squachostkaka och bullar med egenkokad drottningsylt.
Vitkålsstuvning med kaffe och veggiebiff.
Äppel, päron, morot, blåbär, björnbär i litervis och plommon vid jordkällaren.
Jag har ätit jordpära och bullar, kringlor och drömmar.





Och nu är jag snart hemma i Stockholm igen, och saknar redan Småland något gräsligt enormt.

En Desertörs Bekännelse

En Desertörs Bekännelse

Läste för någon dag sedan Joshua Keys bok "En desertörs bekännelse". Den handlar om hans tid som fotsoldat i Irak, hans långsamma uppvaknande över vad i helvete det var han och USA håller på med, och hans beslut att fly från mardrömmen och desertera.

Boken är för det första ett rent bevisdokument över det orättfärdiga, vidriga, olagliga och omänskliga övergreppskrig som USA för i arabvärlden där fokus ligger vid övergrepp, misshandel, kränkningar, stöld, frihetsberövande, traumatiserande, våldtäkter och avrättningar av civila och barn.
Den gör det omöjligt att försvara en sekund av kriget, den gör det omöjligt att svenska staten sänder militär till dessa områden och på så vis gör sig medskyldiga till övergreppen, men framförallt gör den det nästintill omöjligt att som människa sitta passiv, när man fått vetskapen om vad som sker, i vår värld, med våra medmänniskor, i vår tid, just nu.

Men jag känner också att hela boken är ett manifest och ett bevis på att vi alltid har ansvar för våra handlingar. Att vi omöjligt kan ljuga om att "det var kriget, samhället, officerarna som tvingade mig" eller "jag lydde bara order". Man kanske kan lura sin familj, kanske sina vänner, kanske också en domstol, men inte sig själv.
I slutändan tvingas man möta sig själv, och sitt samvete. För att vara delaktig i såna här vidrigheter, tvingar en att släppa taget om sitt eget jag och sin egen identitet, och den är svår att överta när man väl skänkt bort den.
Kriget skulle vara en omöjlighet om soldaterna än en gång började se sig som människor, och unisont vägrade att lyda order om att misshandla irakiska civila.



Och jag känner också att boken tränger djupare in i människans sinnen än de extrema yttringar som nämns från Joshuas tid i Irak. Det behöver inte vara så extremt som att blunda för en våldtäkt på ett irakiskt barn. Det går inte att slå ifrån sig och värja sig med tankar som "det där är ett krig och har ingenting med oss att göra". Det här berör oss alla. Att "råka" titta bort när en elev på skolgården blir mobbad, att flina med åt ett rasistiskt skämt eller låta bli att protestera mot övergrepp och orättvisor i vårt samhälle, här.
Jag tror att övergreppen i Irak bara är lite längre ner på vår egen stege, jag tror att om vi väl börjar blunda mot vad som sker med våra medmänniskor, så är vi på väg mot en väldigt farlig utveckling. Övergreppen i Irak skulle aldrig kunna ske om inte en hel värld blundar och tittar bort. För det räcker med att göra en bildsökning på google "Iraq" för att få tillräckligt mycket information och argument mot kriget att vi borde gå ut på gatorn och protestera direkt.

Jag läste för ett decennium boken "Krigets sorger" av Bao Ninh som handlar om övergreppen under Vietnamkriget, och det är med en illasmakande olust i kroppen som jag torrt kan konstatera att inget har förändrats, historien upprepar sig, gång på gång.

Kanske är "En desertörs bekännelse" aktuella än någonsin här i norden, när Danska försvaret försöker förbjuda den danska krigsboken "Jaeger - i krig med eliten". Den boken är iof inte på något sätt lika insiktsfull som "En desertörs bekännelse", och soldaten som skrivit den gör det av motivet att sprida kunskap om vad danska militären gör i Irak, alla eventuella vinster av boken ska gå tillbaks till militären (så förslagsvis, om du är intresserad av boken, tanka den från piratebay:
http://thepiratebay.org/torrent/5091072/Jaeger.i.krig.med.eliten.Danish.pdf.eBook



Men vi måste inse att de barn som sprängs i Irak, har även vi skuld i. Genom långsam och tyst utveckling så har svenska mliltären och svenska staten lyckats kringgå sina enga vapenexportregler, de har lyckats sända militärer till att bistå USAs krigsföring, och svenska militärplan ska skydda EUs gränser vid Grekland så att inte fattiga afrikaner som flyr svält ska kunna ta sig in i EU, vi gör militärövningar med kärnvapenalliansen och tillika krigsförbrytaren NATO och samarbetar med NATO styrkorna i krigshärdar.
Och de har lyckats genomföra hela den här långsamma förändring, utan att vi knappt har märkt skiten, utan information, och knappt utan någon debatt.

Det är kanske ett av de största hoten mot den svenska demokratin som vi har sett på väldigt länge.

Rah! Rah! Replica

Var i förra veckan på en så otroligt häfftig klubb här i närområdet i Sthlm.

Rah! Rah! Replica hette klubben som befann sig på övervåningen på baren "Landet" i Telefonplan.
Fantastiskt häftig musik och stämning. Påminde om de gamla surrealistklubbarna på 1930-talet (som om jag var med då va...men ändå), med avantgardistisk musik, uppåtsparkar, utmanande framträdanden och utställningar, och ett fokus på kvinnor. Massa kvinnor på scen, i högtalarna, bakom diskvändaren och i konstyttringarna. Gott att känna en sån enorm kraft framåt, hej va det gick undan framåt framåt framåt, som ett enda stort långfinger mot hela sega patriarkatkolossamhället utanför i septembernatten.

Underbart initiativ, och utan att vara separatistiskt dessutom, så jag får vara med och njuta av kakan och inspireras. Tackorna bockar och bockarna tackar, tack tack tack. :)

Min gamla vän Puma vände plattor och stod själv på scen, och det hela var helt magiskt. Det var tur att det var så trångt och packat med folk som jag kunde stötta mig mot, annars skulle jag svimmat ner på golvet.

Tack Mattias Dünkelberg Valenca för fotografierna, och för trevligt sällskap på replica förra veckan.