Igen, i samma säng.
Igen.
Till samma regn.
Jag är en duva och pickar i mig resterna, smulorna, av dig.
Och dina ögon äter av mitt hjärta, när du betraktar mig.

Vinterviken

Imorse knatade jag runt i vinterviken nära där jag bor. Eller. Jag sprang snarare, i något illasinnat försök att hinna myspromenera en sväng innan jobbet. Fet chans. Men i farten hann jag iallafall fotografera lite av de sevärdheter min kära närförort erbjuder. Följer nedan:

"Graffitiborgen". Berget är fullt av gamla sprängtunnlar och observationsplattformar.

Det var här som Nobell tog fram sin berömda dynamit. Men det tog sin tid. Stora delar av berget är sprängt.

Och i de gamla observationstunnlarna strövar nu medborgare.

Men det kostar på att göra dynamit. Ni vet. Den sprängs ju... Nobells bror sprängdes i bitar vid en av de misslyckade provsprängningarna.

I den gamla dynamitfabriken är det nu konsthall och Café-verksamhet. Jag rekommenderar ett besök.

Köp pannkakor.

Graffiticrewen håller tunnlarna vackra året runt...

... och i höstens alla färger blir de gamla övergivna tunnlarna exotiska inslag av betong och graffiti.

Vinterviken bjuder på mycket. Gamla förtöjda slitna skeppsvrak kryddas av...... nybyggda bergspromenader längs vattnet.

Några hundra meter bort ligger sjön Trekanten, som trots sitt namn inte är trekantig, hur man än skulle försöka missbruka lingvistiken.

Men sjön kan ju vara vacker ändå. Kanske.

Hemma från allt

Hoppsan, blev ett långt brake..

Men frukta ikke, jag är på den 19:e dagen uppstånden, för att åter vandra ibland eder.

Jaja.

Jag kanske inte behöver berätta allt jag gjort? Men om jag säger att mina naglar är så långa så att jag inte kan peta mig i näsan längre, så förstår ni kanske hur mycket jag haft att göra. Jag är ju en hängiven negalbitare, men inte ens det tvivelaktiga nöjet har jag haft tid eller energi att hänge mig åt.

Till Visby for jag för att fylla på med energi. Det är ju så där ibland. Man fastnar i jobba, laga mat, åka trick och lägga sig och sova. Livet tycks liksom hånfullt skratta och hojta "Där fick jag dig din jävel, nu eru fast". Det är vid såna tillfällen jag springer in på internet och bokar första bästa resa över 3 timmar bort, betalar och bockar av kryssrutan "Önskas biljetten vara avbokningsbar?". Då är det bara att snällt ge sig iväg, för pengarna är redan dragna, och ingenting kan hindra en.

Så där satt jag i Visbys höstmörker och tänkte "Skratta bäst som skratta sist, skitliv. Det här trodde du inte va, vad ska du göra åt saken, jag sitter på en jävla bänk utanför Visby och räknar kråkor och det finns ingenting du kan göra för att hindra mig."
Ungefär så. Kanske sjöng jag någon fjantig melodi för att ytterligare påvisa min triumferande seger över livets öden och nycker.
Fast jag räknade inte bara kråkor. Jag arbetade mig igenom 5 caféer, drack 4 koppar varm choklad (en mintchoklad), 8 saffransbullar och en vanlig bulle, vegankladdkaka, saffranspannkaka med grädde och sylt.
På fiken läste jag också hela 3 tjocka ungdomsromanen om kärlek, och fick huka bakom bakelserna på fiken för att dölja mina rödgråtna kinder över allt vackert och sorgligt.

Efter ytterligare några timmars vandrande över kullerstenar och höstlöv gick jag förbi ett ställe där de erbjöd folkmusik och dans. Jag stack in huvudet och innan jag visste ordet av så dansade jag gammelpolska (tror jag) till vackert fiolspel. Mina första danssteg sen jag föddes. "Grattis livet, där fick du, det hade du inte kunnat föreställa dig. Blä"

Här nedan följer bilder i okronologisk oordning.

Mitt rum.

Hem från medeltidskväll

Gah, underbart. Tänk att få uppleva en medeltidsafton, i Stockholm. Sitter här å e lyckligt eldröksdoftande och nyss hemkommen.

Fick till och med vegetariska korvar att steka på elden. Klart bästa kvällen på mycket länge.

Förresten

Förresten, det är en sorgens dag. Jag fick nyss insikt om vad östlöpe va fö skit.. Här har man vart vegetarian i närmare 7 år, å så visare sig att man käkat nermald KOmage i ostarna. Nämen lägg av. Måste man pressa in kött i precis jävla allting. Löpe går ju å producera vegetabiliskt, men så slaffsar dom ändå in kalvmagar till tusen i skiten. Och ost finns ju i många grejjor, pizza, tortelloni, tacos phu phu phu Segt som fan. Så nu sitter jag och äter kartoffel för fulla muggar i ren protest. jävla skit

Förresten, idag träffade jag en kamrat som hajjade till när han såg mig och sa:
"Va ljust hår och skägg du har idag. Ser ut som om du tvättat dig." Det var någon timme efter att jag duschat och jag blev mycket rörd över hans misslyckade välvilja.

Förresten, den goaste telefonförsäljaren ringde mig från Fortum i förmiddags och sa med vänlig röst:
"Du har tidigare varit kund hos oss men valt att byta elleverantör, men nu vill vi ha tillbaks dig som kund och frågar då: Varför bytte du elbolag." Haha, vilket grymt lågt försök att få mina ömma skuldkänslor att värka.
Jag svarade att jag bytt till Natur och kultur för deras 100% förnyelsebar energi, samt satsning på bokförlag.
Då var det något i Fortumkvinnan som dog och hon sa tyst "Mhm, så miljö är viktigt för dig? Då är det nog bäst att du stannar kvar hos Natur och kultur." Sen la hon på.

Snacka om att sänka sin egen miljöpolicy till botten av marianergraven.

Fullt med energi på aspuddsbadet.

Hoppsan, länge sen jag skrev något, har haft fullt upp.

Svårt att försöka vara aktivist, kombinerat med ett heltidsjobb och dessutom försöka upprätthålla någon form av social kontakt med omgivningen.

Att dessutom försöka ägna sig åt mer konstnärlig verksamhet som att skriva, spela in låtar eller annat estetiskt är en fin jonglering med tillvaron.

Men allt handlar naturligtvis bara om prioriteringar. Där borde jag naturligtvis prioritera bloggen framför allt...

På västfronten inget nytt, men på lokal nivå skådar vi omstörtande smahällsförvandlingar.

Den första, trista, nyheten är att Liljeholmsockupanterna stormades förra veckan. Efter 6 veckor i lokalerna, och fler roliga aktiviteter än många ungdomsgårdar lyckas med på ett år, tog det slut med en polisinsats på morgonen. Nu står åter lokalerna tomma och tysta. Vem tjänar på lokalernas tysta mörker, framför ungdomars kreativitet?

Nåja, en god nyhet är att aspuddsbadets ockupation frodas. Det hålls koncerter, skatebord åkning i tomma bassängen, spökbollsturnering, caféverksamhet, barnmatinékvällar, biovisningar, galleri mm mm mm.

Det är ett enormt engagemang, och det har blivit så mysigt i badet att man storknar.

Väl värt ett besök om ni har vägarna förbi.



Kalender till aspuddsbadet:

Tisd 13/10 KL 20:00: FILM: Enigma.
2001, Michael Apted. 2h.

Tors 15/10 kl. 19:00: Spökboll

Fre 16/10 KL19.30: Harry Florett (expressiv pop)

Lör 17/10 KL14:00: Matinéfilm: Spirited away,
Hayao Miyazaki. 2003, 2h 5 min.

Lör 17/10 KL19.30: Sonic Farm (punk)

Sön 18/10 KL15:00: Söndagsdokumentär: ”Jag bor på Hägerstensvägen och påsamma sida ligger ett system”
Rainer Hartleb, 1970, 40min.

Sön 18/10 KL16:00: Öppet stormöte

Sön 18/10 12-22: DATASPELSLAN

Tisd 20/10 KL 20:00: Film: S O P O R
barn ockuperar slottet. 1981, TageDanielsson, 1h 40min.

Tors 22/10 kl. 19:00: Spökboll

Fre 23/10 kl 19.30: Nya löpande bandet / Röda tuppens trio (Neoprogg)

Lör 24/10 kl 14:00: Matinéfilm: Drutten & Jena.

Lör 24/10 kl. 18:000: Jan Hammarlund / Håkan Steijen (Visor) 20:00: Siena Root (Hårdrock)

Sön 25/10 kl 15:00: Söndagsdokumentär; Ryssviken
av Åse Fougner.

Sön 25/10 KL16:00: Öppet stormöte

Tisd 27/10 KL 20:00: Film: Stinsen brinner
av Anders Eriksson, ClaesEriksson. 1991. 1h 44min.

Tors 29/10 kl. 19:00: Spökboll eller innebandy?

Fre 30/10 KL19.30: Sona vivaz (LATINOFUNK )

Lör 31/10 KL 14:00: Matinéfilm: Magister Flykt
Peter Cohen, 1984,

Lör 31/10 KL19.30: Abel och vänner (Afrocalypso)

Sön 1/11 KL 15:00: Söndagsdokumentär:
Filmen om Lennart och Macken av JanVolny.

Sön 1/11 KL16:00: Öppet stormöte

Tisd 3/11 KL 20:00: Film: Claes Lejonhufvud visar sina nollbudgetfilmer.1h 30min.

Tors 5/11 kl. 19:00: Spökboll eller innebandy?

Fre 6/11 KL 19.30: Jazzpudden (lokal bossa blues)

Lör 7/11 KL 14:00: Matinéfilm: Tale of Tales av Yuri Norstein. 1979, 29min, och Igelkotten I dimman. 1975, 10min.

Lör 7/11 kl. 20.00: Johan Johansson (punkpop)

Sön 8/11 KL 14:30: Söndagsdokumentär: Life In The Fast Lane, Neil Goodwin,1995, 1h 30 min.

Sön 8/11 KL16:00: Öppet stormöte

Tisd 10/11 KL 20:00: Film: Det stora blå
Luc Besson, 1988, 2h 12 min.

Tors 12/11 kl. 19:00: Spökboll eller innebandy?

Fre 13/11 kl 19.30: Felix Unsöld Duo (jazz)

Lör 14/11 KL 14:00: Matinéfilm: Fablernas värld

Lör 14/11 kl 17: 00: Bokdebut: Vem vinner Synnöve? av Kristin H Silvennoinen - en ungdomsroman om lojalitet, hästar och kärlek

Lör 14/11 kl 19:.30: Luna Vermont (träsk lounge)

Sön 15/11 KL 15:00: Söndagsdokumentär: Filmen om Cyklopen.

Sön 15/11 KL16:00: Öppet stormöte

Tisd 17/11 KL 20:00: Film: Pansarkryssaren Potemkin
Sergei M Eisenstein,1925, 1h 15min.

Lör 21/11 kl. 14-22: BADHUSFESTIVAL!
(Spikade:

14:00 Kjell Johansson läser högt om Aspuddsbadet
Sara Rumar o Henke Ekberg från URGA

21:00 Disco för alla “tribute to Chic”)

Titouan: en novell

Titouan hade under en längre tid varit tillsammans med en kvinna.
Närmare bestämt i 5 år. ”En jävla lång tid” som han själv brukade säga.
Det kunde liknas vid en klassisk kärleksrelation mellan en man och en kvinna, och säkerligen upplevde de samma förtjusning över att upptäcka varandras kroppar och sinnen liksom många andra par hade upptäckt varandra många gånger före dom och många gånger efter. Trots det kunde de två njuta av sin relation som vore de först i världen att känna kärleken.

Ändå bröt de upp. Efter 5 år. ”Efter en jävla lång tid” som Titouan själv brukade säga.
Första halvåret gick bra för båda. De sörjde det som varit, men blickade framåt.
Efter en sex eller sju månader började Titouans forna kärlek träffa andra män, och det kunde ha förväntats av Titouan att även han skulle börja söka sig en ny kvinna. Men icke.
Månaderna gick och Titouan kom till en insikt lika förödande som radikal: Han trivdes finfint utan kvinna. Utan någon alls faktiskt. Han trivdes. Ensam.


En dag beslöt han sig dock för att göra en investering för framtiden. Som en garant att falla tillbaks på, om ensamheten skulle svika. Han började träna.
Han tränade magen, benen, armarna, händerna, ryggen, konditionen, brösten. Och magen.
Ungefär fem gånger i veckan tränade han koncentrerat en timme.
Kanske skulle han kunna förmå sig att träna ytterligare, men han kände sig bekväm med tempot, och han hade ju även annat att göra. Inte för att de ting han presterade i sin ensamhet hade något särskilt världsligt värde, rent kapitalmässigt. Men det tillförde honom glädje och tillfredsställelse. Och nu fyllde han även tiden med att träna sin kropp. För damernas skull. Själv var han nöjd med hur han såg ut och behövde inga muskler för att känna välbefinnande. Men muskler var det andra som krävde, det visste han.

En dag, en dag som viken annan, lade han sig som vanligt på golvet för att göra sina övningar för magmusklerna. Många repetitioner var han tvungen att göra innan han, svettig och plöffsigt stönande, sjönk ihop i smärtande glädje över träningens utplånande resultat.
Men den här dagen hann han som sagt bara lägga sig på golvet innan han gjorde en ytterst obehaglig upptäckt. Under hans lilla röda skrivbord som stod placerat vid fönstret hade någon klottrat med svart kol på bordskivans undersida. Titouan såg detta då han vid utsträckt läge låg med huvudet nästan helt under bordet, detta eftersom hans lägenhet var väldigt liten till ytan och det inte gick att placera sig utsträckt i någon annan position än just denna som tvingade hans huvud under bordet.
Med rynkad panna grymtade han och svor för sig själv. Det var ett helt nytt bord han inköpt till lägenheten. Och nu detta! Han försökte dra sig till minnes i vilken av stadens möbelboutiquer han inhandlat bordet, men gav suckandes upp. Han mindes helt enkelt inte.
I sin träningsbok från marknaden hade han läst att träningen är beroende av att vilan mellan de olika träningsmomenten konsekvent hölls kort, varvid han släppte tankarna på klottret för stunden och slutförde träningen. Efter en uppfriskande dusch och ett varmt glas te beslöt han för att skrubba bort det svarta kolet från bordsskivans undersida.
Efter en halvtimmes noggrant gnuggande med den skrovliga delen av tvättsvampen var bordet nästan helt rent från kol, och han kände sig nöjd.
Nästan lite begeistrad över resultatet gick han genast ut till speceriaffären och inhandlade jordgubbssylt, en personlig favorit som kunde ätas direkt ur glasburken med sked.
Som firade han en stor triumf.


Dagen efter var det åter träningsdag, för, som jag tidigare nämnt, Titouan tränade fem gånger i veckan. En ansenlig mängd träningstillfällen i jämförelse med andra män i samma ålder och civilsituation. Ryggen, armarna, händerna, benen, konditionen. Allt lade han bakom sig i en rasande fart. Med en barnslig förtjusning lade han sig så på golvet och sträckte ut sig för att även bearbeta magmusklerna. Han stelnade till, sen med ett kvävt tjut tvingade han sig upp rak i ryggen och med vänster hand över munnen. Han lutade sig åter, sakta, ner till golvet så huvudet föll in under bordsskivan och han blev åter tvungen att med all kraft mota tillbaks sitt skrik. Bordskivan var klottrad av kol, och den här gången om möjligt ännu värre än tidigare.
Hur kunde det ha skett? Ingen hade besökt honom sen gårdagen, och han hade knappt varit utanför lägenheten. Det hela gjorde honom väldigt illa till mods och han fick med ens huvudvärk, en ärftlig form av migrän som uppkom vid stressade situationer och som också plågat fler i hans släkt många led bakåt. Kanske främst hans far.

Hade han med en skicklig tjyv att göra, en med svart humor? Men det stämde inte. Ingenting saknades i lägenheten, något som var lätt att avstämma då lägenheten inte var större än att han därifrån golvet hade uppsikt över den i sin helhet.
Kunde det vara en vän som ville spela honom ett spratt?
Men det verkade inte heller troligt. Titouan hade inte många vänner, och ingen av dom ägde varken nyckel eller kunskapen att hantera dyrk. Och till vilken nytta skulle de göra sig besväret? De visste väl hans oförmåga att uppskatta liknande upptåg, och han hade på senaste tiden inte heller bekymrat sig över att upprätthålla någon form av kontakt med vännerna.
Kunde det då vara huset själv som hade liv? Eller en vålnad? Eller ondskefulla andar som hemsökte hans nattliga tillvaro?
Han rös till där han låg på golvet, men avfärdade snabbt sin obefogade rädsla för mysticistiska förklaringar. Han var en logikens man och tolkade sin omvärld genom förnuftets klara synglas. Dessutom var det ytterst opassande att en man som lämnat ungdomen ägnade sig åt barnslig spöktro. Det tillät han sig inte.


Han studerade kolteckningarna noggrant, och upptäckte att de var långt ifrån slumpmässigt frambringade streck och kurvor. De tycktes föreställande, men ofullständiga.
Under några minuter försökte han tyda vad teckningen var ämnad att föreställa, men gav snart upp och ägnade sin tid till att istället resonera kring om hur han skulle gå vidare med problemet. För ett problem var det! Det kunde man på inga sätt ta ifrån honom.
Utan lösning, ett problem. Så enkelt.
Och ett problem skulle det fortsätta vara tills han klarade upp de bakomliggande orsakerna till kolteckningen.
Han beslöt sig för att återigen tvätta bordsskivan ren från kol, och sedan lägga sig på vakt i sängen med hela lägenheten, både fönster och dörr, tydligt överskådliga.
I flera timmar satt han spänd och lyssnade på husets knäppar och grannarnas dörrar och stolar och sängar. Men ingenting tycktes vara riktat mot honom, och än mindre mot hans röda skrivbord. Natten började nästan gå över till morgon och grannarnas ljud hade dött ut. Kvar var hans andning, och huset knäppar i vindslagna fönster och nedkylda väggar.
När fåglarna började sjunga trots vindens kyla utanför fönstret hade han somnat och när höstsolen, som inte längre värmde, både stigit, stått, och sjunkit på himlen utanför vaknade han och förbannade sin svaga karaktär som tillåtit honom att så nesligt och blint ge sig för kroppsliga kapriser såsom sömn. Med plötslig kraft kastade han sig fram mot och under bordet, och skrek.
Ja. Han skrek. Hans tränade disciplin över sin kropp och sitt psyke brast och slungade ett skrik ur hans strupe utan en tillstymmelse till ens ett försök att kväva skriket.

Bordets undersida var åter nerklottrat av en kolteckning. Men denna gången var det en fullbordad teckning.
Och den föreställda honom själv, i en ful, och mycket plump, karikatyr.